Christer Peterssons tal vid invigningen av skulpturen Pissed Elin:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Under sex intensiva skapardagar frambringade han en hel värld med alla ting och alla varelser inklusive människan. Åt mannen, den förste Adam, gav han uppgiften att namnge alltihop.

Gud visste vad han gjorde. Med namngivandet följde makten att härska och ordna enligt egna principer. Efter Adam följde släktled på släktled av män som fortsatte att ge världen namn. En del mer än andra. En av de största var smålänning och hette Carl von Linné. Hans precision var större än Adams. Han ordnade skapelsen enligt sitt eget vetenskapliga huvud. För det har han hyllats av de många i snart 300 år. Av några har han misstänkliggjorts för sin systematiska nit. Poeten Pentti Saarikoski skriver till exempel: ”Växternas och djurens och stjärnornas namn är inte deras riktiga namn, utan namn som människorna gett dem. Det förefaller mig att Linné måste ha hatat naturen eftersom han började ordna den efter eget behag, uppkalla och arkivera..”

Det finns en poäng i Saarikoskis kritik, men han glömmer en viktig aspekt: Att ge namn är inte bara att ordna, utan också att väcka världen till liv, att skapa relation och mening. Det är vår stora möjlighet att bli personliga och säga Du till världen.

Växterna och djuren känner inte sina egna (art)namn. Ett konstverk gör det ännu mindre. En målning eller skulptur kan tala till oss direkt utan att de ens har ett namn.

Ändå försöker vi hela tiden namnge därför att vi vet att namn har kraft. Debatten om ”Pissed Elin” har tydligt visat detta.

Konst kan precis som namn och ord vara magi, besvärjelse, upplysning och protest. Den behöver inte alls vara vacker eller medgörlig. Den bör ofta vara motsträvig och motvalls.

Det konstföremål vi ser framför oss här idag har enligt min mening en formens magi, som helst borde ha fått stanna i namnlösheten. Elin Wägner var ingen permanent pissare, eller en gaphals ständigt förbannad på allt. Elin var en god författare, en konstruktiv fredskämpe. Hon hade nära till jorden och vattnet. Det har statyn också. Problemet är dess koppling till en fantomfigur, som visst kan väcka uppmärksamhet, men knappast ett äkta intresse varken för Elins verk eller person. Därför menar jag att fantomfiguren ”Pissed Elin” förminskar både författaren och konstverket.