Barbro Alving

Vägvisaren och lärjungen

Elin Wägner och Barbro Alving – en vänskap på fredens väg.

Barbro Alving (1909 – 1987) var en känd journalist och krigskorrespondent. Hon blev också mycket populär och folkkär för sina kvicka kåserier i såväl tidningsspalterna som i bokform. Journalisten Beata Arnborg berättar här om Barbro Alvings möte med Elin Wägner – ett möte som ledde till en livslång vänskap.

 

Hösten 1928:

Elin Wägner var sedan ett drygt år bofast på Lilla Björka i Småland. Hennes roman Svalorna flyga högt var på väg till trycket. Vid ett tillfälle den hösten besökte hon spontant Iduns redaktion, den tidning där hon medarbetat i drygt tjugo år. Här hade hon börjat arbeta som redaktionssekreterare år 1907, då hon var 25 år.

Vid just detta besök 21 år senare träffade hon för första gången den 27 år yngre journalisten Barbro Alving. Det var ett möte som skulle betyda mycket för Elin Wägner – och bli livsavgörande för Barbro Alving.

Barbro Alving, eller Bang – hon hade redan nu fått sin berömda signatur – hade nyligen anställts som redaktionssekreterare på Idun trots sin ringa ålder. Hon var 19 år.

Det gick ofta glatt och livligt till på redaktionen vilket inte minst berodde på den nya redaktionssekreterarens charmiga svada. Men när tidningens flitiga medarbetare, tillika författaren, Elin Wägner oanmäld trädde in tystnade Bang:

Jag var ökänd för min uppsluppna jargong och förmåga att slänga käft men blev nu plötsligt helt förstummad av att konfronteras med denna författarinna. Hennes böcker hade jag läst med stor respekt och beundran.

Så berättade hon senare i sina memoarer. Bang kom naturligtvis över sin första försagdhet inför Wägner. Och Wägner var även fortsättningsvis en flitig medarbetare i Idun. De båda måste ha talat med varandra i telefon och även korresponderat under de tre år signaturen Bang arbetade kvar på Idun. Ändå skulle dröja sju år innan de båda lärde känna varandra närmare.

Vem var då Barbro Alving, alias Bang?

Barbro Alving, född 1909, var yngsta dotter till Fanny Alving, författare, kåsör och också hon medarbetare i Idun, och hennes man Hjalmar Alving, lektor och docent i Nordiska språk. Redan som flicka ville hon bli journalist. Och inte bara det: hon ville bli en känd reporter som sändes till all världens oroshärdar och träffade världens berömdheter. Hon såg sig själv som reportrar brukade se ut i amerikanska filmer, iförd en sliten trenchcoat där skärpändarna hängde och slängde.

Direkt efter studenten år 1928 inleddes hennes yrkesbana, först någon månad på Stockholms Dagblad och därefter som redaktionssekreterare på Idun. Hon var dessutom flitig skribent i veckotidningen och skrev allt från engagerade reportage till kåserier, dagsverser (veckoverser), skönhetsråd och fyndiga filmrecensioner som miss Bio. Hon var levnadsglad, vild och ostyrig och bör ha påmint Elin Wägner om Ester Blenda Nordström, den en gång yngsta och livligaste i Ligan, den grupp kvinnliga journalister som Wägner också ingick i.

Barbro Alving ägde tidigt en god och skarp penna. Hon engagerade sig i tidens frågor, försvarade de unga, och stod alltid på kvinnornas sida.

Vänskapen och upproret

När Elin Wägner kallade till sig Barbro Alving sommaren 1935 var det i rollen som sekreterare i den av henne initierade kampanjen ”Ned med vapnen”, ett kvinnornas vapenlösa uppror mot krig, formulerat av Wägner:

Det är ej nog att kräva av männen att de skola lägga ned vapnen. Vi måste samtidigt med kraft låta dem förstå att vi i varje fall vägra att begagna oss av den skyddsutrustning de vilja ge oss. Vi tro icke på skyddsvapen, på gasmasker och källare!

Världen rustade åter vid den här tiden. Det gällde främst Tyskland där Hitler utnämnts till Rikskansler 1933. År 1935, året för kvinnornas uppror, pågick även den så kallade Abessinienkrisen.
Elin Wägner var bekymrad men hade funnit ett sätt där kvinnorna, likt dem i Lysistrate, Aristofanes drama, genom passivt motstånd skulle kunna bidra till en fred. Wägner hade ju också forskat om matriarkat där moderligheten fungerade som en ”livsskyddande och icke-erövrande princip”. Om hon fick inte bara Sveriges utan världens kvinnor att vägra gå i skyddsrum och vägra bära gasmask skulle det förmå de styrande männen att avstå från kapprustning var tanken. Denna passiva resning var också, och inte minst, inspirerad av Gandhis filosofi.

Bang for till Lilla Björka med förväntan och förtjusning, visar ett brev till hennes vän Cilla Frankenhaeuser:

Raka vägen ner till Småland, tre tågombyten, två jävliga kappsäckar, nävarna hängde som grepar till sist.

Tågresans mål var betydelsefullt för henne – hon var hembjuden till den person som skulle komma att få det allra största inflytandet över hennes liv. Barbro måste ha känt det på sig, eller i varje fall bestämt sig för att detta var en för henne livsviktig händelse.

Jag skulle ner till Elin Wägner så jag hade villigt kånkat på små berg.

Under tre dagar på Lilla Björka drog Wägner och Alving, Elin och Bang, upp riktlinjerna för arbetet och formulerade appellen till upproret som skulle publiceras. Den skulle få kvinnor att skriva på en namninsamling och dessutom föreslå namn på kvinnor som skulle utgöra en generalförsamling för upproret. Barbro njöt av att arbeta med Elin Wägner.

Tre sådana dar får jag aldrig mer, så mycket är säkert. […] Sitta i länsstol med en Gandhibiografi i knät vid verandatrappan och så ha henne vid skrivbordet bredvid och veta att hon skriver inte en rad som inte har sin förhistoria i hennes ansikte som jag älskar.                                           Ur brev till Cilla FrankenHauser

Viket var Bangs förhållande till Elin? Redan här, i början av deras djupare vänskap var Barbro uppenbarligen fylld av beundran och värme. Dyrkan och tillbedjan. Elin gav henne inte bara själsro utan även styrka. Barbro konstaterade frankt:

av alla människor på denna jord är hon mig omistligast av alla

Under tiden arbetet med upproret pågick fanns det inga uppoffringar som var stora nog för Bang, trots att hon vid denna tid var nyanställd vid Dagens Nyheter. Wägner noterade, men uttryckte sig, åtminstone i sin dagbok från tiden, mindre kärleksfullt:

Barbro följer mig som en page eller en hund.

Det lät knappast vänligt, men visst hade även Barbro rört vid Elin Wägner med sitt glada och komplicerade väsen.

Upproret fick gehör i Sverige men på Nationernas förbund var man kyliga inför förslaget. Och även om det hela slutade som ett fiasko så ”sådde det några frön i alla fall”, antecknade Wägner i dagboken.

Upproret och arbetet med Elin Wägner hade sått betydligt mer än ett frö hos unga Barbro Alving. Det hade, på både gott och ont skulle det visa sig, delat hennes liv i två poler som hon, så länge hon levde, skulle ha svårt att förena.

Wägners krav, Bangs kluvenhet

Hennes ena roll var stjärnjournalisten, krigskorrespondenten Bang som med skärpändarna slängande från sin trenchcoat och med DNs gula reporterblock i hand snart sändes ut till världens allra brandhärdar för att rapportera, såsom hon hade drömt om. Snart insåg hon att själva återvändandet hem betydde nästan lika mycket för henne; hon tog med glädje emot uppmärksamheten och jublet över hennes välformulerade reportage – liksom löneförhöjningar.

Hennes andra roll var den Wägner givit henne: Den som den engagerade, djupt kännande och hårt arbetande fredsivraren.

Den ena rollen var på många sätt publik och ytlig, den andra anonym och djup.

Vad Elin önskade av henne var givet, Elin hade uttryckt att hon var just ”hennes andas barn”. Och det var ingen tvekan om att Bang önskade att leva upp till det epitetet:

Många kommer stå fast [vid upprorets uppmaning] to the bitter end […], Elin gör det säkert och jag vill gärna tro det om mig själv.

Men det senare visade sig svårare än hon kunnat föreställa sig: Att stå vid sidan av rampljuset, att arbeta systematiskt och ofta nog byråkratiskt för att förmå andra att sträva efter fred låg inte för den rastlösa reportern.

Det skulle dröja drygt ett år innan Bang gjorde ett första allvarligt försök att verka för freden på djupet, då som assistent till den danska politikern, fredskämpen och antinazisten Elin Hörup som arbetade för The International Committee for India i Geneve, en subkommitté till Nationernas förbund. Hon kände Wägner och hade givit Barbro anbudet i samband med kvinnoupproret, men Bang hade skjutit upp sin avfärd till Geneve några gånger på grund av alltför frestande uppdrag för tidningen. Bland annat sändes hon på sin första utlandsresa till Berlinolympiaden 1936. Hitler hade låtit uppföra en stilig stadion med en Via Triumphalis som ledde upp till den som en klassisk maktdemonstration.

För Bang blev det en via triumphalis, en triumfens väg, från Olympiastadion. De kringreportage hon skrivit därifrån var så uppskattade att prenumeranter strömmade från konkurrenttidningarna till Dagens Nyheter. Hon hyllades av hemmaredaktionen. Detta sportevenemang iklätt nazistpropaganda hade bevakats av den unga Bang med distans, humor och en ordglädje som var rikligt kryddad med nålstick mot nazismen, som när Führern gör entré på stadion:

hela stadion blir som en enda jättelik igelkott av utsträckta armar

Det dröjde därför till oktober 1936 innan Barbro Alving tog tjänstledigt från DN och installerade sig i Genève. Men engagemanget för NF varade bara några veckor. Hon insåg mycket snart att hon vantrivdes ”ganska ordentligt”. Till Cilla Frankenhaeuser:

Elin och de andra må hoppas och tro aldrig så att jag är en del av återväxten. Det är jag inte, kan inte bli. Kan bara eventuellt bli en bra journalist och kvinnosaka direkt på det sättet. Skriva om kvinnosak, och om fredsjobb, gärna det, men sitta fast i det kan jag inte, så tokigt det än låter.

Bara veckor senare hade hon lämnat Genève och Elin Hörup och via Paris tagit sig till Spanien och Madrid där det spanska inbördeskriget rasade. Och de reportage hon skickade härifrån var starka och berörande. Hon hade anmodats att vara neutral i sin rapportering av Dagens Nyheters redaktionschef. Det klarade hon inte. Detta krig som armén, ledd av general Franco, startat för att störta en demokratiskt vald vänsterregering var det första krig som i så hög utsträckning drabbade civila. Ett reportage från ett bårhus i Madrid har kallats en av de vackraste fredsappeller som skrivits på svenska. Och även om vi på senare år har fått se krigets fasor och hur de drabbar civila dag ut och dag in via tv-bilder så berör ännu hennes ord.

Efter hemkomsten till Sverige blev Bang återigen, och än mer denna gång, hyllad. Hon reste runt i Sverige och talade om sina upplevelser, hon talade i radion, och överallt väckte hon uppmärksamhet. Medan opinionen i Sverige tidigare varit på Francos sida vände den nu för regeringssidan, vilket hade med Bang att göra.

Bang fortsatte att arbeta på tidningen. Nu var hon, med sina egna ord, en av högdjuren – och trivdes storartat med det. Karriärlustan släppte inte sitt grepp. Hon ville vara bäst, och hon älskade erkänslan. Detta var perioder då kvinnosak och fredssträvan fick stå tillbaka.

Mödrar och döttrar

I december 1937 hörde Bang av sig och bad att få hälsa på Elin Wägner på Lilla Björka. Barbro var gravid. Nu fick Elin Wägner agera stöd och vicemamma – Barbros egen mamma hade vid den här tiden vårdats för flera psykoser. Elin tog sig an den tilldelade rollen och gladdes för Barbros skull:

Men egentligen är du en sån som är avsedd att bli något av och nu får du en ”varning i Mårten” i form av en stor gåva. Nånting som gör att du alltid måste hänga i och att allt bli viktigt från stjärtlappar till kriget i Kina på ett helt annat sätt än förr. Genom ett barn blir allting viktigt och det nödgar en att sträva

Far till barnet var Birger Lundquist, tecknare på tidningen. Han hade redan en familj och ville hålla fast vid den. Bang blev därmed ensam ansvarig för det kommande barnet, något hon gärna berättade för allmänheten. Så blev ”Bang-barn” ett tidens begrepp. Det var också något som omfamnades av Wägner. Tidevarvsgruppen, inte minst Elin Wägner själv, hade redan lanserat ”det frivilliga moderskapet”, ett steg mot kvinnans frigörelse och samtidigt en lösning för den låga nativiteten i landet på 1930-talet. Wägner ansåg också att Bang skulle klara av uppgiften att vara ensamstående mamma.

Men vad Elin Wägner, som själv önskat sig ett barn, troligen inte kunde leva sig in i var hur svårt Bang skulle finna det att kliva ur det rampljus som omgav en stjärnreporter på en stor dagstidning, trots att hon hade ett litet barn att ta ansvar för. Ruffa föddes den 25 februari 1938 i en tid då omvärlden var minst sagt orolig och stod på randen till krig.

Att inte se sitt namn i tryck, att inte vara med om stora händelser blev mycket snart en plåga för hennes mor. Bang led av att vara overksam och hon led även för att hon inte kunde avstå rampljuset. Nerverna nystade sig, hon kedjerökte och ringde och bad att få komma tillbaks i tjänst redan efter tre veckor. Det fick hon inte.

En som gav Bang viss lindring i sin kamp mellan karriär och strävan för fred och kvinnosak vid den här tiden var Karen Blixen som hon råkade: Hon sa ”Människan har rätt att ha fantasi, inte var effektiv, inte prestera.”

För mig; sanktion att man får vara reporter. Hjälp till problemlösning: jag behöver inte skämmas för att jag inte är helhjärtat kämpande för freden, för Spanien, för radikalism.

Hon återvände till tidningen när Ruffa var fem veckor. Snart var hon utsänd i världen, till Tjeckoslovakien, Tyskland och senare till Finland och vinterkriget.

I februari 1940 antecknade en besviken Elin Wägner i sin arbetsbok:

Nu har i alla fall Barbro avfallit från mig till förmån för Finland. Hon sa själv att hon skriver sin panegyrik över Finlands försvarsberedskap för Sverige, Finland och Stalin. Därför är det också onyanserat och inte särskilt övertygande.

Elin Wägner hade rätt. Pacifisten Bang, för så betecknade hon sig själv, hade direkt konfronterad med kriget inte förmått att stå utanför utan hade gripits av den finska kampen. Hon hade därför inte ifrågasatt den officiella finska informationen. Även hemmaredaktionen reagerade och kallade hem henne tillfälligt.

Hon klarade inte heller det hon föresatt sig fem år tidigare: att avstå skyddsutrustning. Hon skaffade en gasmask, men genom ombud. En soldat som ”med tumskruvar torde tvingas att erkänna vem som i verkligheten fått masken” hade kvitterat ut den för hennes räkning. I farans närhet och med ansvar för ett litet barn hade hon inte förmått leva upp till upprorets uppmaning.

Samtidigt lyckades hon inte heller avstå från att ge sig ut att bevaka kriget och försätta sig själv i livsfara trots att hon nu hade en liten familj.

Hur gick det då för Ruffa när hennes mor så ofta var bortrest? Hon var i tryggt förvar: Dels hade Bang och Ruffa flyttat till yrkeskvinnornas hus på Gärdet där det fanns barnkrubba både dag och natt, dels hade Bang lärt känna Loyse Sjöcrona som skulle bli hennes livskamrat. 1940 flyttade hon in med Bang och Ruffa, och stod då skriven som Ruffas förmyndare.

Bang reste på eget bevåg till New York för att därifrån ta sig till London och bevaka The Battle of Britain. Hon fastnade i USA. Och väl där drabbades hon åter av ruelse för att hon inte kunde verka för fred på det sätt Elin Wägner hade hoppats. Hon funderar också på såväl Wägners filosofi som sin egen roll för att förverkliga den, just genom att vara ”star-reporter” – och det är hon själv som använder det engelska uttrycket i ett brev till Loyse Sjöcrona:

Skälet att jag ändå vill fortsätta [som reporter ] är att jag skulle förlora i auktoritet annars, och jag har en stark känsla av att de kommande åren kommer jag att vilja ha en viss auktoritet. Kanske man rentav kunde komma till att uträtta någonting för livet Loyse. /…./ Jag vill få vara människa, inte bara yrkesmänniska.

När Elin Wägner tre år senare, år 1944, installerades som ledamot i Svenska Akademien var det givet att Dagens Nyheters Barbro Alving satt i börssalen med blocket i hand för att rapportera. Snart skulle hon också få i uppdrag att skriva filmmanus efter Wägners roman Åsa-Hanna. Det var ett hedersuppdrag, Åsa-Hanna var en romanperson Bang kunde identifiera sig med, Åsa-Hanna som inte kunde stå emot frestelse, som putsade ytan men glömde att hålla insidan ren.

Samtidigt beklagade sig Bang, så som hon ofta gjorde, för Elin; hon var inte nöjd med arbetssituationen eftersom tidningen sände inte ut henne för att bevaka freden. Hon hade länge varit djupt nere och hon drack för mycket alkohol. Hon förmådde inte tänka på Ruffa. Elin stöttade brevledes.

Det blev bättre för Bang: Med Herbert Tingsten vid DN-rodret sändes Bang ut på en jorden runt-resa 1947. Hon beskrev Indiens frigörelse och fick även träffa Gandhi – om än hastigt. Hon besökte även Hiroshima och mötte överlevande offer för atombomben.

Krigen och freden var hennes teman – om än i artiklar och reportage. Och mötet med omvärlden gjorde intryck och stärkte hennes fredssträvan, den som väckts och stärkts av Elin Wägner.

Den postuma vägvisaren

Ur Bangs dagbok 14 december 1948:

Elin dör. Det är frågan om dagar, på sin höjd veckor./…/ Jag grät ett litet tag, men kan inte släppa det inpå mig. Får inte för då kan jag inte hålla fasaden om jag får komma ner. /…/ Väckte Loyse, grymt men måste få tala. Kraschade ihop litet grand. Underligt med Loyse, den bästa som finns. Hon sa att nu blir du fullvuxen, får fortsätta utan att gå till Elin med allt.

Elin Wägner dog den 7 januari 1949. Intill hennes sjukbädd, på kakelugnsfrisen hade hon ett fotografi av Barbro Alving: ”det enda fotografi hon hade för ögonen”.

Det var först efter hennes död som Bang på allvar tog sig an Wägners arv. (Så heter också detta kapitel i min biografi ”Den postuma vägledaren”.)

Bang våndades efter Wägners död. Hon tvivlade på sin förmåga att föra Wägners arv vidare och led av sitt eget dåliga samvete; hon borde ha gjort mer, hon borde ha verkat för freden och kvinnosaken medan Elin ännu levde. Hon tog sig samman, och försökte.

Det behövdes, insåg hon, inte minst sedan hon tagit del av det tal Harry Martinsson höll då han efterträdde Wägner i Svenska Akademien. Han hade inte förstått hennes tankar, han förminskade henne. Bang polemiserade mot talet i sitt referat i Dagens Nyheter.

Det Barbro Alving alltid bar med sig, som hon hämtat ur Wägners och kväkarnas tro, var tron på människans inre vägledande ljus och – vilket var än viktigare för Bang – handlingens kraft:

Hon lärde en att den personliga insatsen är ”världshistoriens yttersta orsak”. Varje handling och underlåtenhet, varje tanke intill den enskilda människans innersta är gemensam mänsklig egendom, ett inslag i det stora mönstret, är som en sten som släpps i vatten.

Orden är hämtade ur ett minnesföredrag Bang höll över Elin Wägner en kort tid efter hennes död. Ett par år senare skulle hon sättas på prov då hon följde dessa ord trots att det ledde till långtgående konsekvenser för henne själv.

Det började när Bang 1952 blev inkallad till en civilförsvarsövning. Som radikalpacifist tackade hon nej av samvetsskäl. Det här blev ett fall som vandrade uppåt i domstolar i mitten på 1950-talet, den tid då Sverige och omvärlden fruktade ett kärnvapenkrig. Straffet blev oväntat hårt: Bang dömdes till fängelse. En månad på Långholmen satte ljus på Wägners lära om pacifismen och samvetsvägran. Den gjorde också den redan berömda Bang än mer omskriven – och den satte ärr i hennes själ. Att vara inlåst hade ett pris.

Men lärjungen hade följt sin Wägner, och hon fortsatte att sprida kvinnosak och pacifism i föredrag och debatter, ofta nog med bravur. Hon försökte också förtvivlat men förgäves finna Wägners gud, men det skulle inte bli genom kväkarna Barbro Alving fann sin tro.

Biografin

En uppgift Elin Wägner bett henne om strax innan hon dog var nära att knäcka Barbro Alving och kom att skugga resten av hennes liv. Det mest hedervärda uppdraget blev också den största bördan; den att skriva Elin Wägners biografi. Bang skulle senare se på Wägnerbiografin som sitt livs största misslyckande.
Det var Wägners kusin Lise Ekedahl som uttalade uppdraget. Enligt henne var det Elin själv som lämnat önskemålet.

Jag har oftast undrat över det. (Vore roligt att höra vad verkliga Wägnerkännare anser om detta. Elin Wägner kände ju sin Barbro väl. Hon visste att hon tidigare misslyckats med att sammanställa hela bokmanus (undantag var kåseriböcker, men det var ju en samling korta redan publicerade texter.) Barbro påminde också som typ om reportern och författaren Ester Blenda Nordström som Elin kände väl. Liksom Ester Blenda hade Barbro lätt att dras med i livets virvlar och mer lockande äventyr. Elin hade ju övervakat Ester Blenda för att hon skulle kunna slutföra sina böcker. Trodde Elin Wägner verkligen att Bang skulle klara detta uppdrag? Eller hade hon helt enkelt svårt att leva sig in i Barbros personlighet?

Det är plågsamt att i efterhand följa Bangs anteckningar inför uppgiften:

Jag har bara en väg att reglera denna min oerhörda skuld till den andligen största människa jag råkat: det är med att försöka göra boken om henne bra.

och:

Jag är en krympling, står i skuld till E W. Måste göra detta (w.biografin). Det är bara att säga att man kan. Jag är ingen forskare. Jag har blivit forskare! Det är bara att koppla av a-holen. Det går.[…] Ingen annan än jag själv kan hämta upp mig. Det måste bli en ny kvinnovärdering.

Föresatsen till trots, hon hade svårt att hämta upp sig, svårt att finna koncentrationen. För Barbro Alving blev arbetet med biografin oändligt svårt, segdraget och fyllt av ångest och kval. Hon var ingen forskare. Hennes komplex över att inte ha tagit en akademisk examen gjorde sig påmind.

Hon tog tjänstledigt med jämna mellanrum för att samla material och skriva. Hon intervjuade vänner till Wägner, hon letade, och fann, brev, hon läste dagböcker. Hon sorterade. Materialet växte. Hon hyrde ett Wägnerrum på stan när materialet blivit för stort. Men: Hon avbröt också de påbörjade tjänstledigheterna när stora händelser inträffade – då ville hon vara reporter.

För att något kompensera denna ständigt uppskjutna biografi och påminna om Elin Wägner som hon inte ville skulle falla i glömska instiftade Bang ett Wägnerpris. Snabbt lyckades hon få samman en prissumma samt en kompetent jury. Första pristagare blev Asta Ekenvall år 1955. Henne har vi bland annat att tacka för de kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg.

Några månader senare, i januari 1956, avtjänade Bang sitt fängelsestraff. Hon beslutade sig för att skriva ett längre avsnitt av biografin under sin tid på Långholmen. Av det blev intet – däremot blev det en rad reportage inifrån murarna.

Hon försökte ta upp biografiarbetet när hon kom ut, men det fanns, förutom intressanta uppdrag ( bl a Ungernkrisen) flera samhällshändelser som hon, i Elins anda, engagerad sig i. Kvinnoprästfrågan var en, frågan om Sverige skulle skaffa atomvapen en annan. Barbro blev 1958 en ledande medlem av AMSA, Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen.

Samma kväll som AMSA offentliggjort sitt program skrev Bang i sin dagbok:

Skönt att komma igång som en vettig människa igen.

Hon kunde inte avstå sin reporterroll, men det var fredsarbetet som gav tillfredställelse och sinnesro. Och denna gång fick hon ro i sådan mängd att hon faktiskt lyckades skriva ett avsnitt av biografin – dock påskyndad av en beställning från Svensk Litteraturtidskrift.

Sedan tog hämningarna över. Hon kom inte vidare. Hon var tyngd av biografin, men också tyngd DN, av chefredaktören Herbert Tingsten som på ledarplats propagerade för en svensk atombomb. Hon hade svårt att förlika sig med det. Till slut sade hon upp sig från tidningen och gick till Vecko-Journalen. Det var ett för henne stort och kostsamt steg – och ett steg hon förmodligen inte tagit utan Wägner.

Året därpå beslutades att Sverige inte skulle skaffa en vätebomb. Där hade hon bidragit. Bang hade med liv och lust gått in för att skriva reportage i sin nya tidning. Och hon hade tagit ännu ett stort steg; sent i livet fann hon, likt Elin, sin gud. Barbro Alving blev katolik, vägledd inte minst av en dåtida akademiledamot: Gunnel Vallquist.

Det hjälpte dock föga när det gällde biografin. Hon sköt åter upp den – hennes brev till och från Bonniers, till och från Lise Ekdahl i frågan är oändligt många och tonen blir med tiden alltmer irriterad – inte minst sedan Bang givit ut sina egna memoarer 1963: Det kom aldrig i tidningen.
En kort tid därpå, under en längre sjukhusvistelse, skrev hon i sin dagbok:

Upplever som fängelse f f g i livet ingen livslust. Att bli halvbra. Wägnereländet

Först år 1967 gav hon upp arbetet med biografin. I hela 18 år hade hon överhopad av ångest samlat material och försökt få till en biografi innan hon äntligen insåg att hon inte skulle klara av uppdraget.

Men hon lämnade aldrig Elin. Hon överlämnade henne.
Stafettpinnen gick till författarparet Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder. De skrev en utmärkt biografi i två delar varav den första är tillägnad Barbro Alving. Den kom ut tio år senare, 1977.

Något år därefter drabbades Bang av hjärnblödning. Hon rehabiliterades men blev aldrig helt återställd. Hon dog i januari 1987.

Länkar för kvinnor och fred

Vad har då Elin Wägner betytt för Barbro Alving? Och vad har Barbro Alving betytt för Elin Wägner? Lyckades hon föra hennes idéer och filosofi vidare?

Trots att Bang verkligen såg sig som en Wägnersk lärjunge och arvtagare, så var hon ofta nog en försumlig sådan. Inte alls av illvilja, utan på grund av sin personlighet, bland annat karriärlustan.

Vad var vägledarens Wägners förhoppningar och uppdrag?
Vi vet att Elin Wägner önskade att Barbro Alving, ”hennes andas barn” skulle ta över hennes kamp för fred och kvinnosak. Elin Wägner hade med säkerhet insett att Bang med sin ordrikedom kunde föra en engagerande talan för kvinnor och fred. Och att hon gav Bang i uppdrag att skriva biografin var ett hedersuppdrag. Hon hoppades och trodde att hennes tankar skulle formuleras väl av Barbro, att de skulle nå ut och bestå i framtiden.

Hur såg hon på Barbro personligen, och vice versa. Det har ibland hävdats att det fanns en erotisk dragningskraft dem emellan. Det vet vi förstås ingenting om, men jag tvivlar – inte minst eftersom jag vet hur Bang uttryckte sig i skrift kring de personer hon verkligen kände sig dragen till. Hos Elin fann hon snarare en älskad modersgestalt. Hon kände tillit, beundran inför hennes författarskap och filosofi – och fick frid i sin vilda själ i hennes närhet.

Vad Elin kände för Barbro vet vi inte heller, mer än att hon uppriktigt brydde sig om henne. Barbro både roade och oroade henne. Samtidigt hoppades hon på hennes begåvning och engagemang. Hon blev ofta besviken.

Hur klarade lärjungen uppdraget?

Hon klarade det, framförallt efter Wägners död, mycket bra. Hon vann också på det själv. Barbro Alvings eget eftermäle hade knappast varit så stort och varat så länge om hon inte också hade tagit ställning för fred och kvinnor, och gjort det högljutt. Även om hon ständigt fick leva med den inre dragkampen mellan sina roller så vann hon i anseende genom sitt engagemang. Annars hade hon, likt de många andra begåvade journalisterna av sin tid, snabbare sjunkit i glömska: en Marianne Höök, en Attis Ljungström, en Jolo och en Staffan Tjerneld. Nu blev hon något mycket mer. Hon blev, uppmuntrad av Elin Wägner, en del av det oförtröttliga kvinnonätverk som ihärdigt arbetat för en fredlig och mer human värld för alla och har styrt kvinnorna ställning och synen på kvinnor mot en mer rättmätig plats i samhället och historien.

Beata Arnborg

Elin Wägner-dagarna på S:t Sigfrids folkhögskola 2017