”Den där djävla Elin!” lär författarkollegan och vännen Sigfrid Siwertz ha utbrustit då Elin Wägners Åsa-Hanna kom ut 1918 som den första i raden av de så kallade smålandsromanerna. Siwertz var nog inte den enda som blev förvånad av att möta denna nya sida av Wägner. Här var det inte den slagfärdiga, ironiskt kvicka journalisten och inte heller skildraren av moderna storstadskvinnor som mötte läsaren. I stället var det en roman förlagd till den småländska landsbygden, delvis skriven på dialekt, full av bibliska anspelningar och med en handling som kretsar kring djupa existentiella och moraliska frågor. För romanförfattaren Elin Wägner innebar Åsa-Hanna tveklöst ett andra genombrott hos kritiker och läsare.
Åsa-Hanna, som utan tvekan en av Elin Wägners mest välskrivna och välkomponerade romaner, kan läsas på flera sätt: som en äktenskapsroman, som en kristen prövningsroman, som en melodram om kärlekens olika villkor för kvinnor och män. Gemensamt för dessa och andra läsningar är Elin Wägners feministiska perspektiv genomsyrar texten och inte minst i detta borde läsaren känna igen författaren. Även denna roman är en berättelse om de villkor och begränsningar patriarkatet innebär för kvinnorna och också här visar Wägner på nödvändigheten av att bli medveten om detta och att göra uppror. / Peter Forsgren