I fred med jorden

Elin och Flory Gate 1944

Elin och Flory Gate 1944

Elin Wägner mötte Flory Gate (1904-1998) första gången på Orrefors 1933. De fann varandra i intresset för jorden och hur vi värnar om den. Inför Flory Gates 90-årsdag den 24 mars 1994 gjorde journalisten Monnica Söderberg denna intervju med Flory för Smålandsposten.

Ordet ekologi betyder djurs och växters förhållande till omgivningen. Detta visste Flory Gate mycket om. När hon firade sin 90-årsdag kunde hon se tillbaka på en egen femtioårig ekologisk odlargärning. Genom sin fond Fred med jorden hade hon sedan tio år en påtaglig kontakt med kvinnor inom den ekologiska odlingen och forskningen. Under många års studier hade hennes övertygelse mognat fram att det råder en allt övergripande samverkan mellan naturens olika uppenbarelseformer och att jordbruket, som är ett störande ingrepp i denna samverkan, måste bedrivas med största hänsyn till helheten. Och hon citerade ur Elin Wägners Fred med jorden:

Allt som stör naturens självverksamhet måste bort, eller också vi.

Flory Gate bodde på gården Rösås i Lädja by, Bergs socken, och det var där vi träffades. Mangårdsbyggnaden, faluröd med gul- och grönmålad snickarglädje, ligger mitt i byklungan. Vägen smiter tätt förbi och på dess andra sida finns ladugården, delad med grannarna. Flory avslutade sin odlargärning 1967 och sonen övertog ägorna.
Att Flory hamnade i Bergtrakten berodde mycket på att vännen Elin Wägner hade sitt Lilla Björka i närheten. De två möttes i Orrefors 1933. Flory var då 28 år, gravörlärling vid glasbruket, gift med konstnären Simon Gate och mor till två barn, en dotter och en son. Hon kom från familjen Keiller i Göteborg där hennes farfars far grundade Götaverken. Elin, då 51 år, var etablerad författare och samhällsdebattör, sedan dryg 10 år ensamstående efter skilsmässan från professor John Landquist. De båda kvinnorna fann att de hade gemensamma intressen.
– Viktigast i vårt samarbete blev kontakten med jorden och inlevelsen i dess villkor.
Efter en tid bröt Flory Gate upp från Orrefors, flyttade till hemstaden Göteborg med barnen och hjälpte till i sin brors garnaffär Virknålen. Där insåg hon, att det var på landet hon ville bo med barnen, i arbete med jorden, såsom hon själv upplevt några lyckliga år på sin fars gård i norra Halland.
– Min första bekantskap med jordbruket gjorde jag redan som barn på 1910-talet. Jag följde min fars rättare som en liten hund.
Flory log åt minnena. Hon deltog i de flesta sysslorna och fick på nåder köra den enspända ringvälten själv. Torgresorna gick till Kungsbacka. Där sålde Flory smågrisar medan rättaren tog sig ett glas på krogen.

Kunskaperna om jordbruk fördjupades genom åren, bl.a. genom resor med Elin runt Europa på freds- och kvinnokonferenser. 1937 mötte de den schweiziska 60-åriga bondkvinnan Mina Hofstetter.
– Det var min första bekantskap med en människa, som totalt rättade sig efter jordbruk i samklang med naturen. Enligt Mina skulle jorden aldrig ligga bar, utsatt för sol, vind och regn. Vissnad växtlighet skulle i stället förmultna på jorden eller i kompost och genom ny humusbildning trygga jordens fortsatta fruktbarhet.
Mina Hofstetters budskap slog rot hos Flory, som köpte gården Rösås med 10 hektar odlad jord, 3 hektar mosse och 70 tunnland skog. Hon kom dock inte över jorden med en gång. Den var nämligen utarrenderad. I stället för jordbrukande höll hon kurser i vegetarisk matlagning, vävning, växtfärgning och linberedning.
– Man var ung och företagsam på den tiden. Jag lärde känna grannarna i byn, men bara kvinnorna deltog i kurserna.

Elin tänkte att flykten från landsbygden skulle hejdas genom att flickorna kunde samarbeta om tillverkning på orten. De planerade därför att starta ett gemensamt bageri.
– Det rörde sig i grunden om ett sätt att se livet, att skära ner på anspråken och så småningom komma fram till att man levde på den finaste levnadsstandarden i samklang med jorden.

Men det blev inget bageri bland annat på grund av hälsovårdsmyndigheternas regler. Flory satte spaden i den egna jorden. Hon hade planerna klara och, som hon sade, två kunniga och arbetsamma drängar.
– Jag ville ha lerbotten i gödselstaden för lera stänger inte ute det levande som betongen gör. Att detta mötte motstånd var självklart, men jag köpte blålera från västkusten och den trampades ut till en botten. Så fick det bli.

Av skogvaktaren Ola Nilsson lärde hon sig avverka rätt träd. Ett mångsidigt bestånd är viktigt, fick hon veta medan Nilsson tittade upp mot trädkronorna. Han såg om något träd inte hade en chans att växa sig stort. Då skulle det gallras bort.
– Vi sparade enebuskar för rådjur och hare och små vattensamlingar för orrhönornas ungar. Djuren trivdes bra med denna skogsvård.

Flory odlade morötter, palsternackor, lök, potatis och olika kålsorter i trädgården och på åkermarken rovor, vall, havre och brödsäd i en sjuårig växtföljd. Elin skrev om Florys verksamhet:

En dag hade hon till middag salt sik från sjön Lången, puré på gröna ärtor från trädgården plus sås med torkad persilja, hemgjort enbärsdricka, äppelmos och lingon. Likaså egen ost. Hon bakar bröd på surdeg… Varje lunch mjölgröt med lingon och ost, plus kaffe. Hon väver, hon spinner, hon ska så småningom förse sitt hem med egna tyger. Hon gör eget vin. Hon har honung från egna bin…

Sedan Elin Wägner tillsammans med Elisabeth Tamm på Fogelstad skrivit boken Fred med jorden 1940 läste de två vännerna Elin och Flory en annan bok, som berörde dem in i märgen och ytterligare ökade på deras egna tankar och praktiska åtaganden. Boken hette An Agricultural Testament av forskaren Albert Howard.
– Jag fick min helhetssyn på det naturliga kretsloppet genom Howard, som vid seklets början sänts iväg från England till Indien för att hjälpa plantageägarna bekämpa sjukdomsangrepp på grödorna med kemikalier. I stället såg han hur indiernas grödor klarade sig utan dessa medel. Varför? Jo, de komposterade och använde detta i kretslopp.

Hon och Elin kunde bara få låna bokexemplaret några korta veckor, därför översatte de och skrev av delar av boken för hand. Flory hade arken samlade i en pärm. Efter krigsslutet överraskade Elin Flory med ett exemplar av boken, som därefter vårdades ömt och lästes flera gånger.

Till skillnad från Mina Hofstetter höll Flory djur på Rösås. Höns och gäss var de sista som gick på ägorna. De fick foder från gården.
– Jag köpte aldrig något åt hönsen utom snäckskal. De valde själva ur olika burkar vad de ville ha. På det viset upptäckte jag vad de tyckte bäst om. Huvudfoder var havre.

Gässen och hönsen blev vårt sista samtalsämne den gången. Florys odlarepok var över.

Monnica Söderberg