Ett glödande pennskaft

Av Marianne Enge Swartz

Elin Wägners författarskap bygger på en treenighet av idéer, som hon under mer än fyrtio år sprider i ett 30-tal romaner, novellsamlingar och debattböcker och i ett oräknat antal tidningsartiklar.

Det gäller vad hon kallar kvinnosaken - rösträttsfrågan eller med dagens språkbruk jämställdheten. Det gäller freden och det gäller vår miljö. Det speciella med Elin Wägner är att hon menar att dessa tre tankar hör ihop man kan inte ha det ena utan det andra. Ojämlikhet föder krig, krig förstår miljön, miljön förstörs genom att vi tror att vi kan behärska och exploatera naturen.

Vi måste äntligen lyssna till Elin Wägner och lära oss varsamhet med det som lever.

När Elin Wägner kommer till Stockholm 1906 är hon 25 år och får anställning som den enda kvinnliga redaktionsmedlemmen(!) på Sveriges främsta kvinnotidning Idun. Journalistiken varvas med författarskap. Hon kommer snart ut med sin första bok - Från det jordiska museet (1907), en samling noveller från Småland och England där hon vistades en tid för att komma över en olycklig kärlekshistoria, som avspeglar sig i 9 av de 22 novellerna. Redan här ser man tydliga drag av det som kommer att utmärka Elin Wägners skrivkonst - kvicka, aforistiska repliker som både döljer och lyfter fram ett brinnande engagemang och ett ibland blödande hjärta. Bokens festligaste historia är Glädjeliket, där några smålandskvinnor beslutar erotisk bojkott mot en nybliven änkling, som alltför tidigt efter frånfället gått på friarstråt. En önskedröm om den kvinnliga solidariteten som vapen i kampen mot patriarkatet - där Elin Wägner så ofta kände sig sviken. Debutboken är mycket svår att hitta på antikvariat, upplagan var antagligen inte så stor, men en faksimilutgåva planeras.

Elin Wägner blev raskt bekant för allmänheten - Idun hade vid den tiden en upplaga på 50.000 ex - och tillfrågas vid slutet av år 1907 i Söndags-Nisse jämte sju andra "kända damer" vad hon skulle vilja vara om hon vore man. Elins svar var längst och placerades först: Om jag vore man, skulle jag vilja vara vad jag nu är som kvinna, eller journalist. Yrket är nämligen enligt mitt förmenande det vari man oftast och kännbarast påminns om sin skröplighet och fullständigt försonar sig med sin sortie.

Hur Elin Wägner tedde sig i början av sin journalistkarriär får vi veta genom Gustaf Hellström, som i sin självbiografiska roman Det var en tjusande idyll (1938) berättar hur hans alter ego Stellan Petreus träffar och blir tjusad av ett ungt pennskaft: Hon var inte bara olik de gamla emancipissorna med deras reformklänningsfodral, manshattar och karlfysionomier. Hon hade inte heller någonting gemensamt med universitetsstudentskornas jungfrulighet eller med Ellen Keyarnas tempelinstängda rökelseromantik. Hon var frisk och naturlig, något av godsägardotter och friluftsmänniska, van vid bössa och hästar, en amazon med två bröst. (----) Hon hade också humor, en speciell kvinnlig humor, sinnet för en situation eller en människas anomalier, kvickögd, lagom elak och skälmsk. Hon var fördomsfri och samtidigt reserverad, frimodig i sitt tal och på samma gång vetenskapligt kysk i sitt sätt att tänka.

Uppväxten

Elin Wägner föddes 1882 i Lund, men hennes mor Anna Ekedahl var prästdotter från småländska Tolg. Elins mamma dog när flickan bara var några år gammal, något som enligt henne själv förvandlade en glad vanlig unge "till en liten tyst typ som gick för sig själv." Pappa Sven Wägner var en begåvad bondpojke som fått studera och blev rektor först vid en skola i Nyköping och sedan i Helsingborg. Han gifte om sig efter hustruns död men Elin kom inte överens med sin styvmor och vistades under barndomsåren långa tider hos morföräldrarna i prästgården i Tolg och senare i prästgården i Berg, där morbrodern Alfred Ekedahl residerade tillsammans med sin syster Maria. Morbrodern var en viktig person i Elins liv. Hon svärmade för den stilige prästen som ung, men prosten blev med åren allt mer konservativ och de blev ideologiska motståndare. Elin Wägners man, filosofen och kritikern John Landquist berättar i sina minnen att det "kunde hända att Elinska åskådningar kommenterades i prostens predikningar".

Elin fick tidigt lära sig att hon och systern var mindre värda än fadern och brodern och på trots bestämde hon sig redan i nioårsåldern för att bli "en av de tio näst Selma Lagerlöf bästa författarinnorna i Sverige". Men familjen hade ingen större förståelse för hennes skrivlust och fader sa till henne en gång att en flicka borde "lära stoppa strumpor innan hon började skriva pjäser". Det var lika självklart att brodern skulle ta studenten och studera vidare som att de två systrarna inte skulle gå studievägen. När Elin i femtonårsåldern bad pappan-filosofen att få studera filosofi blev svaret "nej". På ren trots slutade Elin flickskolan ett halvt år före avgångsbetyget och satte sig hemma och målade porslin.

Men låta bli att skriva kunde hon inte. Genom skrivandet såg hon sin väg till frihet och oberoende. 1903 blev hon fast anställd "murvel" på Helsingborgs-Posten, den enda kvinnliga reportern i sin landsända. Att det inte bara var en dans på rosor har hon berättat i en novell som var införd i tidskriften Staden och utkom några gånger under åren 1904-05 i Helsingborg. Det var inte lätt att sätta sig i respekt hos de andra journalisterna eller typograferna men ännu svårare var det med allmänheten: När det ringde i telefon, och hon svarade "Länstidningens redaktion" fick hon tillbaka, att man hade för tusan inte bett om expeditionen utan redaktionen. Sade hon då, som sanningen var, att detta var redaktionen, bad man att få tala med någon af redaktionspersonalen. Det gör ni ju, sade flickan. Nej, man ville tala med någon af herrarna. Det här är någon af herrarna, brummade flickan djupt nere i halsen, men det hjälpte ändå icke. Staden vägrade länge att tro att det fanns en kvinnlig journalist i "Länsnyheterna".

Journalisten

Från Helsingborg flyttar hon alltså till Stockholm, får anställning på Idun och sätter upp "frökenhushåll" med den nästan jämnåriga Linnéa Johansson som hushållerska. Hon avancerar till redaktionssekreterare 1910. Jämsides med redaktionsarbetet frilansar hon på Dagens Nyheter som radskriverska - det är Linnéa som hämtar arvodet 10 öre raden - och från 1908 under signaturen Devinez. Det är här hon får utlopp för sin speciella blandning av skämt och satir i sina kåserier. Brevkrönikan "Sommarflirt" går som följetong i tretton nummer 1907 och har som signatur Elisabeth. Uppföljaren, "Norrtullsligans krönika" kommer ut i arton nummer innan den publiceras som bok, Norrtullsligan (1908, En bok för alla, 1994). Dubbelmoral och sexuella trakasserier på arbetsplatsen gisslas och polariseras mot gemenskapen och solidariteten hos kvinnokollektivet SBK (Självförsörjande Bildade Kvinnor), som i själva verket antagligen har sin förebild på Upplandsgatan 54, uppgång F, 4 trappor över gården, där hon delade en liten dubblett med en fröken Brolin.

Jag har själv stuckit Norrtullsligan i handen på unga kolleger som blivit förvånade över att den är så rolig och aktuell och faktiskt pekar på orättvisor i vårt samhälle, som består än i dag: Vi träffades för första gången, tänk du, för fem år sedan. Vi gick på handelsinstitutet i Göteborg och var ungefär lika styva. Tänk du, nu har han 4600 i fast lön och jag har 1000, är inte det eget?

Arbetet som journalist drar henne in i rösträttsrörelsen och i romanen Pennskaftet (1910) ger hon en insidesskildring av arbetet i Landsförening för kvinnans politiska rösträtt och gestaltar kvinnlig självkänsla och optimism inför en framtid som kommer att ge kvinnorna fullständiga medborgerliga rättigheter. Att boken slog och lästes av många förstår man av att "Pennskaft" omgående blev den vanliga beteckningen för kvinnliga journalister. Stark självkänsla avspeglas i den här dialogen: - Vilket vill Pennskaftet helst ha, sade han: rösträtt eller en ny hatt? - Jag vill inte ha någondera delen, sade hon. För jag vill förtjäna till både rösträtt och hatt själv.

Författaren

Wägner-forskaren Helena Forsås-Scott skriver i ett temanummer av Parnass 1994 att Elin Wägners romaner är påfallande olika inbördes. "Det är som om hon varje gång ville överraska oss, locka oss in i oprövade tankebanor, få oss att glänta på portarna till en ny värld." Hon menar att det är betecknande att Elin Wägners viktigaste uttrycksform, alltsedan ett överlagt val mellan journalistiken och skönlitteraturen som hon gjorde mitt under första världskriget 1916, blev just romanen. "Den vänder sig till den enskilde läsaren, den förlitar sig inte bara till engagemang, utan också till fantasi och känsla, och kan liksom våra drömmar röra sig bortom logiken nere i vårt undermedvetna."

Smålandsromanen Åsa-Hanna (1918) gjorde Elin Wägner till en berömd författare och hon blev hyllad både av kritiker och läsare. Romanen går tillbaka till Elin Wägners kunskap om livet på landet och i prästgården och tar upp stora moraliska frågor på ett sätt så att vi som läste boken i skolan fortfarande har kvar bilden av kvinnan som sover med pekfingret som ett lås för munnen för att hon inte ska yppa familjens förskräckliga hemlighet. Och historien om kopparkitteln som bara är putsad på utsidan blev i alla fall för mig en symbol för slarv och förfall i hushållet lika väl som moraliskt! Flera av Elin Wägners böcker filmades, Åsa-Hanna spelades in i trakterna omkring Tolg under sommaren 1945 och hade urpremiär i Växjö i mars 1946. I Dagens Nyheters recension står det att bokens författarinna, fru Elin Wägner, rest ned från sitt Berg för att övervara premiären och att "författarinnan hyllades med en blomsterkvast och ett kraftigt leve från publiken." Filmen fick genomgående fina recensioner. Särskilt prisades huvudrollsinnehavarna Edvin Adolphson och Aino Taube.

Under åren som följer kommer flera romaner med smålandsmotiv: Den Namnlösa (1922), Svalorna flyga högt (1929) och Vändkorset (1935). Flera novellsamlingar har också Smålandsmotiv, bland dem kan nämnas Gammalrödja (1931) som är Elin Wägners namn på byn Berg där morbror Alfred var prost och hon själv köpte tomt och lät bygga ett hus när hon fick De Nios stora pris 1925. En annorlunda Smålandsbok är Tusen år i Småland (1939, Proprius förlag 1964, 1968, 1980) som snarare kan betecknas en egensinnig historisk guidebok till platser och personer som bott och verkat och gett landskapet dess karaktär och historier. Här möter vi Blenda och Elin Wägners version av hur kvinnorna besegrade danskarna som invaderade landet när männen var borta i härnad. Tusen år i Småland kan fortfarande användas för upptäcktsfärder i Värend.

Ingen dotters mor

Elin Wägner träffade John Landquist strax efter det att hon flyttat till Stockholm, de blev båda förälskade och gifte sig ganska omgående. Men känslan av ensamhet och övergivenhet från barndomen kom tillbaka när äktenskapet inte blev vad hon hoppats och drömt. Där ingick också det bittra besvikelsen över att inte ha fått bli mor. "Ingen mors dotter, ingen dotters mor" formulerade hon i romanen Helga Wisbeck (1913) sin kanske största livsbesvikelse. Men Elin och John skildes inte förrän 1921, då hade Elin året innan fått ta hand om sin lille brorson Vanni, som kom att växa upp hos henne.

En smålandsstuga i en fårahage

Längtan tillbaka till Småland var stark, där hade hon ju också en stark motivvärld för sitt skrivande och när hon 1925 fick De Nios stora pris köpte hon tomt i Berg , "en fårahage", och lät bygga sig ett hus. Arkitekt blev den berömde arkitekten Carl Bergsten (Liljewalchs och Göteborgs stadsteaters skapare) och han fick i uppdrag att rita en "smålandsstuga". Men stugan inspireras av tidens strömningar i Europa. Taket i vardagsrummet är silverfärgat, sista skriket från Parisutställningen 1925, och väggarna vackert gråblå. Husets dörrar har inte de traditionella dörrfodren utan bara enkla överstycken. I övervåningen har Elin sitt sovrum med enkel blåmålad träpanel på väggarna och arbetsrum med väggar målade i "tjärblomsterlila" (enligt brorsdottern Ria Wägner som tillbringade sina tonårssomrar på fasters Lilla Björka). Elin flyttar in 1927 tillsammans med den trogna hushållerskan Linnéa och brorsonen Vanni och Lilla Björka blir basen för ett omfattande författarskap, genomsyrat av en filosofi där fred, god miljö och jämställdhet mellan kvinnor och män förutsätter varandra.

Under större delen av sitt liv kombinerar Elin Wägner journalistiken med sitt författarskap på så sätt att hon genom sitt arbete som journalist kommer i tidig kontakt med tidens stora frågor som hon sedan utvecklar i sina romaner. Det började med en kamp, som också var hennes egen, att alla flickor skulle få tillgång till samma rättigheter som pojkar. Hon "skrev sig in i" rösträttsrörelsen och besvikelsen blev stor när hon upptäckte att den kvinnliga rösträtten inte automatiskt medförde att kvinnor fick samma rättigheter som män. Hon ställde stora krav på kvinnorna - och blev många gånger besviken. Dialogen fortsätter (1932) skildrar, enligt litteraturvetaren Eva-Karin Josefsson, "kvinnors krav på medbestämmande i en värld som synes vara styrd av pojkar som förefaller ha förväxlat samhällsbyggande med meccanospel".

Huvudpersonerna i romanen är en ung radikal journalist och en medelålders frånskild kvinna, som till sin egen förskräckelse hamnat i riksdagen och som journalisten försöker påverka. Romanen presenterar en rad aktuella problem, från abortlagstiftning och befolkningskris till försvarsfråga och pacifism och är mer aktuell än man skulle önska sig bl.a. i sin diskussion om "stordrift i förlossningsvården". En av de dråpligaste episoderna beskriver hur en delegation kvinnor uppvaktar beslutsfattarna i landstingsutskottet och i männens ögon blir pinsamt vulgära med sina jordnära anmärkningar och krav på att en som fött åtta barn ska betraktas som sakkunnig i förlossningsfrågor! När en av kvinnorna frågar om "chaufförerna med sina osteriliserade händer ska agera barnmorskor" är måttet rågat: "Fy, tänkte greve Moll, trodde jag inte det skulle bli osmakligt då man släpper in kvinnorna.".

Boken är svår att få tag på antikvariat, den kom ut i mindre upplaga än många andra av Elin Wägners böcker, och vore värd en nyutgåva både för de starka argumenten i frågor som fortfarande är aktuella och den kvicka dialogen: Vi törs inte lägga oss i eller säga emot för vi är rädda för att vara misshagliga för våra älskare som ju själva vill styra världen.

Väckarklockan

Sin besvikelse över kvinnornas agerande efter rösträtten uttrycker hon också i Väckarklocka (1941, Proprius 1990): Vart jag än vänder mig, så finner jag bara tanklöshet och eftersägeri hos det kön som jag trodde borde varit i tur att göra världshistoria.

En bok om matriarkat på Kreta, fred på jorden, jordbruk med naturliga metoder och diskussioner om levnadsstandard, som närmar sig våra diskussioner om livskvalitet och välfärd, låg inte rätt i tiden mitt under brinnande krig. Till och med Elin Wägners vänner från Medborgarskolan i Fogelstad mottog boken med oförståelse och förundran. Men boken läses av nya generationer kvinnor och ses av en många som en "bibel". Här kan vi hitta slagkraftiga argument för jämställdhet, fred och miljö som fortfarande står sig. Och den har bidragit till att det forskas och skrivs kvinnohistoria: Det är en enorm uppgift att leta fram kvinnornas historia. Den är ett chiffer vars nyckel ligger i en förgången värld.

Redan året innan hade Elin Wägner tillsammans med Elisabeth Tham på Fogelstad skrivit Fred med jorden (1940, 1995) med ekologiska idéer som inte var väl sedda i en tid då rationellt jordbruk förespråkades och jordbrukskonsulenter for runt på landsbygden och gjorde reklam för konstgödsel, eller "påsaskit" som den benämndes. Men författarna hävdade och historien visar att de hade rätt: När man följer naturen får man avstå från de stora vinsterna, men riskerar ej heller de stora förlusterna.

Elin Wägner menade att man måste följa naturen och att jorden har sin egen rytm. I Väckarklocka för hon samman jorden och kvinnorna på samma sätt som våra dagars eko-feminister: Kvinnornas reaktioner mot den behandling de varit utsatt för påminner om jorden. Båda tackar för god behandling med blom och frukt, båda svara på hård behandling med torka och oginhet.

En stor och konstig gammal människa

Påsken 1940 jordfästes Selma Lagerlöf och Elin Wägner satt i sitt hus Lilla Björka i Berg i Småland och skrev minnesartiklar. Det var en svår tid för Europa. Hitler syntes oövervinnerlig och invasionen av Norge och Danmark stod för dörren. Det var också en svår tid för en människa som satsat så mycket i sitt liv på fredsarbetet. Men Elin Wägner fick nytt hopp när hon upptäckte att hon kunde foga in Selma Lagerlöf i sin stora vision om en värld där manligt och kvinnligt inflytande balanserade varandra och där allt levande hörde samman. Och det var arbetet med Selma Lagerlöf-biografin (1942,1943) som hjälpte henne över besvikelsen över mottagandet av Väckarklocka. Och som starkt bidrog till hennes inval i Svenska Akademien 1944, den andra kvinnan efter Selma.

Ända från början tog Elin Wägner bestämt avstånd från alla krav på vetenskaplighet. Biografin skulle läsas och upplevas som en roman. Det betyder inte att det saknas fakta, men den skrevs snabbt och material som finns tillgängligt för forskare idag fanns inte då. Ändå menar dagens Lagerlöfkännare att Elin Wägners biografi är "sann" och ger en levande och inträngande bild av människan och författaren Selma Lagerlöf även om den inte ger hela bilden och är missvisande särskilt när det gäller bedömningen av Selmas väninna och reskamrat Sofie Elkan.

När hon skulle ta itu med andra delen av biografin skrev hon till Tor Bonnier: Senare hälften tjusar mig mer, jag har så länge önskat att få skriva om en gammal människa, och så får jag en så stor och konstig gammal människa att syssla med. Men det blev svårare än hon trott. Hennes arbetsbok är fylld av uppgifter om sömnlöshet och oro och om hur ögonen blev överansträngda under arbetet med alla handskrivna brev. Under skrivandet kunde hon inte heller undvika att bearbeta de problem hon hade med sitt eget åldrande. Hon var då själv 60 år. I ett brev skrev hon att hon inte trodde sig om att någonsin kunna lära sig konsten att åldras, och tillade: I det om inte i annat är jag lik Selma Lagerlöf.

Den andra kvinnan

- De´ va´ inte en dag för tidigt. Ja´ började nästan tro att di bara ville ha karla! Så löd trotjänarinnan Linneas kommentar i Svenska Dagbladet när Elin Wägner valdes in i Svenska Akademien 1944. I akademiens stadgar finns inget förutsatt eller föreskrivet att ledamöterna måste vara av manligt kön. Men när Selma Lagerlöf invaldes trettio år tidigare var den manliga traditionen så stark att hennes inval betraktades som ett sällsynt undantagsfall.

En lång telefonintervju i Dagens Nyheter har rubriken: Det behöver ej bli så tråkigt, tror ensam dam bland 17 herrar . I intervjun fortsätter Elin Wägner: Jag har gjort den erfarenheten att män gärna är generade när de befinner sig i ett stort damsällskap, men vi kvinnor blir det sällan om vi har mycket män omkring oss. Hon var ju också van från ett yrkesliv där hon så ofta varit ensam kvinna bland män!

Svenska Akademien får alls ingen snäll flicka är rubriken på Ivar Harries artikel, också i Dagens Nyheter. Han menar att hon trots sin ålder (62 år) blir ett "vitalt och ungdomligt inslag - kanske rent av oroande i somligas tycke". Han menar att det kanske undgått många att den "ensamstående Selma Lagerlöf-biografin också innehåller en förkunnelse - samma förkunnelse som de många betänksamma eller vanetänkande annars funnit vara det äventyrliga, ja förargelseväckande i Elin Wägners senaste alstring." Och med det menar han Väckarklocka, som han kallar "den stora program- och stridsskriften".

Stockholmstidningen har en bild med Elin på Lilla Björkas trappa. Inträdestalet i Akademien blir en svår uppgift att lösa, lyder rubriken. Elin, filosofens dotter, som av sin far förvägrades studera filosofi, har ett halvår på sig för att träda in i Hans Larssons tankevärld och skriva sitt inträdestal. Artikeln nämner att den nyvalda akademiledamoten skriver en ny roman och ska övervaka filmningen av sin bok Vändkorset under sommaren. Den hade premiär på biografen Skandia i Stockholm den 21 december, dagen efter inträdet i Akademien.

Den sista romanen

Boken hon skriver på är Vinden vände bladen (1947), som blir hennes sista roman. Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder, som tillsammans skrev den uppmärksammade Elin Wägner-biografin (1977, 1980) frågar sig om den är hennes testamente. De menar "att hon besegrat ett förut mycket framträdande drag hos sig själv: det starkt viljemässiga, det offensiva. Kanske också genomskådat vissa orimligheter i sina krav på medmänniskorna". Vinden vände bladen har därmed blivit "en storartad roman, den mest innehållsrika av alla hon skrivit: historia, samhällsanalys, idéuppgörelse i gestalt av färgstarka människor och uttrycksfulla symboler."

Romanen börjar redan på 1700-talet bland krigsfångarna vid Poltava där två smålandssläkters öden vävs samman fram till den "moderna" tiden med järnvägsbygge och rationellt jordbruk. Här finns två kriminalmotiv som Elin Wägner utforskar och tar ställning för den oskyldigt anklagade och avrättade i ena fallet och för dottern, som ser faderns död i en påstådd olyckshändelse som ett mord. Spännande, fantastiskt och fantasirikt är det hela fast det bygger på idog forskning från författarens sida av banvaktsstugor och tågtidtabeller. En roman som man skulle kunna göra en tv-serie av! Dåtidens kritiker var fulla av beundran efter sin läsning och publiken tog emot romanen med glädje. Den gick på kort tid ut i 17.000 exemplar. Elin Wägner hade återerövrat den läsekrets som hon trott förlorad!

En dotter återvänder till sin mor

"Pax för Fredrika!", sa Elin Wägner till Anders Österling på akademisammanträdet 1946. Under sina sista år arbetade hon mellan perioderna av sviktande hälsa på en biografi om Fredrika Bremer. Midsommar 1948 höll hon ett mycket lovprisat tal om henne på Fogelstadförbundets årsmöte, där hon enligt Honorine Hermelin "lät Fredrika Bremer träda fram ny, frisk och mäktig - i djupaste mening revolutionär - liksom Elin Wägner själv". Ett fragment av den aldrig färdigskrivna biografin om Fredrika Bremer finns utgiven i Svenska Akademiens Minnesteckningar (1949).

Hösten opererades Elin Wägner för magcancer, sina sista månader vårdades hon hemma hos sin nära vän Flory Gate på Rösås och där avled hon i januari 1949. Kistan fördes ut genom en äreport av granris, krönt av ett kors till Lilla Björka där vännerna väntade för att ta avsked. Elin Wägner är gravsatt på Norra kyrkogården i Lund i samma grav som sin mor.